Varför i hela världen har du tort´n white, frågar många mig. De är ju fula i typen, har öron som paraboler och är ju nästan aldrig rutiga. Kan det vara något kul?
SCh Isolde´s Keyla. Foto: Ida H

Tja, ser man bara till nackdelarna, så kanske det är fula öron man ser. Men då tror jag nog inte att man verkligen bemödat sig att titta lite noggrannare. Visst är det en svår variant, en utmaning för den som inte har BIS-vinster som närmsta mål, utan som vill lära mer genom att försöka själv. För ett är säkert, genetiken hos tort´n white liknar mer ett lotteri än ett korsningsschema.

Min första t&w var en hittegris från minigolfbanan vid vår badstrand. Han kom att heta Sir Douglas och var, så som jag minns det, mer randig än rutig. Men det var ruter i honom! Han blev under sitt drygt 6 år långa liv pappa till flera kullar, mest korsningsgrisar. Att han dessutom blev Bästa Pet på sin första utställning gjorde inte saken sämre! Han är och kommer att förbli en av mina absoluta favoriter. Så när det var dags att skaffa de första riktiga rasdjuren 1993 så ringde jag till Annika Odh, Sveriges då enda t&w-uppfödare och tingade ett par. Hanen, Dairy Farm´s Candide, lade grunden till min uppfödning och man kan säga att när tre nya honor kom in i min besättning något år senare var jag fast.

Jag slutar aldrig att fascineras över mångfalden hos t&w. Man tror att en ljus hona med rena fält tillsammans med en mörk hane med bra färg ska ge jämnt trefärgade ungar, men tji får man! En unge blir vit med röd bläs, en annan svart med vita fötter och en tredje randig - på diagonalen! Men fördelen är ju att man gläds desto mer åt de ungar som blir bra och det är alltid lätt att sälja de ungar som blir feltecknade för trefärgade "pettar" är populära.

En stor fördel är deras goda temperament och härdighet. De är glada, positiva, orädda, fungerar mycket bra i både stora och små flockar och blir snabbt tama när de säljs som sällskapsdjur. En nackdel i utställningssammanhang kan dock vara deras nyfikenhet och rörlighet, de är oftare under handduken på plattan än ovanpå. Men det kan ju bero på mig som tränare också...

De är relativt lätta att få dräktiga, får medelstora kullar, drabbas sällan av toxicos och honorna kan oftast användas i avel till 4-4½ års ålder. Men då tar jag nästan aldrig mer än två kullar om året och honan sätts sällan i avel före 8-9 månaders ålder. De är nämligen sent utvecklade. Jag brukar säga att en t&w inte är fullvuxen förrän vid 12-16 månaders ålder. De är också ganska långlivade. Min avelshane Candide dog i somras, bara en vecka före sin 8-årsdag. Han kastrerades vid dryga 4 års ålder och levde sedan loppan tillsammans med sitt harem.

Om jag vore tvungen att göra mig av med nästan alla mina marsvin - idag är de cirka 50 stycken - så kan jag lova att de som blir kvar är t&w! Visserligen har jag både teddy, crested och aby (alla i färgen t&w givetvis...) men "tortisarna" ligger ändå närmast hjärtat. Kanske beror det på att de är lite lika mig till sättet. Lika barn leka bäst brukar det ju heta!

Hur ska en tort´n white se ut?

Det största kännetecknet hos en tort´n white är rutigheten. Raka linjer, längs med djuret och runt om, ska mötas vinkelrätt och bilda rutor. Detta kräver att de tre färgerna rött, svart och vitt är jämnt fördelade över djuret. Annars bildas band, eller så saknas kanske ett fält i någon av färgerna på djurets ena sida. Jag föredrar djur med 4-5 fält, med huvudet medräknat. Det tycker jag ger den bästa storleken på rutorna, de blir relativt jämna i längd och bredd. Men jag vet också att engelsmännen tycker att "ju fler rutor desto bättre".

Ett vanligt fel som genetiskt är svårt att bli av med är den vita bläsen. I ett fåtal fall föds djur med delat ansikte, tyvärr är detta ofta bara en synvilla. I den vita halvan av ansiktet döljs en smal bläs som bara "halkat på sned". Titta på bilden här ovan. Det lilla vita fältet som breder ut sig nedåt näsborrarna avslöjar allt!

Det föds också djur som har helt enfärgat huvud, men då måste jag nog säga att jag föredrar bläsen, för den kan ju dela av två korrekt färgade kinder. Ett enfärgat huvud innebär ju i praktiken att ett fält saknas på ena sidan. Likaså är det svårt att bli av med de vita fötterna. Fötterna ska ha samma färg som det fält som går ned på benet. Ett djur kan aldrig ha mer än två fötter i samma färg och ska ha minst en fot av varje färg.

Färgen på tort´n white ska enligt standarden vara röd, svart och vit. Att få djur med bra svärta är inget problem, men svårare är det att få riktigt röda djur. Detta beror på att genen för vit teckning har en tendens att bleka det röda till golden. Därför bör man sträva efter att avla på djur med jämn och glödig färg.

Brindling, dvs att det röda och det svarta mixar sig, är det vanligaste teckningsfelet förutom sneda eller otydliga linjer. Paradoxalt nog verkar det som om en liten grad av brindling påverkar färgen positivt. Glöd och svärta är alltid bättre hos djur som har lite brindling. Ett problem med brindlingen är att den kommer med tiden. En unge som föds nästan helt ren i fälten kan vid 12 månaders ålder vara nästan helt brindlad i något av fälten. Jag har dock lärt mig att se ganska tidigt vilka djur som kommer att bli mycket brindlade. En svag sotning i det röda betyder brindling senare. Detta ska dock inte förväxlas med de chokladbruna toppar som finns hos en riktigt röd t&w.

Pälskvaliteten växlar mycket, från kort och silkeslen till lång och grov. Idealet vore ju att man bara avlade på de mjuka pälsarna, men ibland är man tvungen att använda hanar med grövre päls pga teckningen. Dessutom är en något grövre päls lättare att trimma, så länge det bara är täckhåren som är grova.

Typen hos t&w är inte mycket att orda om. Den kan bara förbättras. Det finns djur med relativt bra typ, men jag tycker själv att dessa djur tenderar att få små huvuden i förhållande till kroppen. Tyvärr finns en hel del framkantsveck och korta öron som aldrig lägger sig. Dessutom verkar det stört omöjligt att få både bra typ och bra öron på samma djur. När man sedan lägger till teckningen så inser man att projektet är i det närmaste omöjligt!

Något en fullvuxen t&w dock kan skryta med, i alla fall de flesta hanarna, är en kanonfin nacke, god kroppsform och bra hållning. Däremot kan du gömma en 5-6 månaders t&w; de är långa som tåget och smala som maskar...

Om man nu lyckas avla fram en t&w med bra rutighet så kan du ge dig på att ena sidan är 100% tecknad medan den andra bara är tvåfärgad. Eller så är förhållandena mellan färgerna 1/10-1/5-7/10 iställer för 1/3-1/3-1/3... Men det är bara att kämpa på!

Jag har utan större framgång provat att avla in self red på t&w. Det jag vann i färg och typ var förlorat i teckning. När jag sedan i tredje eller fjärde generationen hade lyckats få tillbaka teckningen var färgen och typen ungefär densamma som innan.

Jag har funderat på hur det skulle bli om man använde PEW. I första generationen får man ju agouti, tvåfärgade sådana och eventuellt några med vita tecken. Om man sedan parade de bäst tecknade med varandra borde man kunna få ut både enfärgade, tvåfärgade och trefärgade. Om man då väljer bort de som är enfärgade och/eller agouti så har man förhoppningsvis kvar några användbara två- och trefärgade. Kruxet är ju bara att en viss del av dessa kommer att bli rödögda t.ex. lilac-golden-white och en betydande del kommer dessutom att vara PE-bärare, så i många generationer framåt kan man plötsligt få rödögda avkommor. Inte något jag tycker är negativt, men kanske inte vad andra uppfödare väntar och önskar sig...